pikon

sitter och kollar igenom gammal bilder på datorn, och tårarna bara rinner om två månader står vi där utanför skolan med studentmössorna på. vi kommer troligtvis tycka att det är den bästa och även den sorgligaste dagen i våra liv. just nu har jag bara ångest, ångest över att släppa taget om skolan, tryggheten och alla människor som man träffar varje dag under flera års period. nu är det på riktigt nu kommer man inte komma tillbaka till tryggheten längre. vi är stora nu. Tanken gör mig illamående.. jag är inte redo att släppa taget, de här tre åren på gymnasiet har varit de absolut bästa åren i mitt liv, jag har lärt känna så fruktansvärt många underbara människor som jag vet kommer finnas vid min sida i resten av mitt liv. men tanken på att flera kommer breda ut sina vingar och flyga iväg på nya äventyg gör mig rädd. rädd för att jag kanske aldrig får träffa de igen. jag har upplevt så himla mycket saker tillsammans med dessa människor, de har alltid funnits där för mig och vi har tillsammans hittat på så mycket sjuka saker. minnen som jag aldrig kommer glömma. studenten kommer bli ännu ett. kärlek